Diamond Dogs är ett album av David Bowie som spelades in mellan januari och februari 1974. Enligt NME är det ett av tidernas 500 bästa album. Det är ett intressant album som är unikt i Bowies diskografi och som definitivt förtjänar en närmare lyssning.
1984 som är namnet på den bok som inspirerade Bowie syftar på årtalet, som vid bokens publicering år 1949 låg 35 år framåt i tiden. Att räkna ut hur lång tid det går mellan ett datum till nästa är ingen konst. Om man studerar händer det dock att man stöter på betydligt svårare matematiska utmaningar. När saker och ting är som mest utmanande kan det vara helt avgörande att ha tillgång till rätt typ av hjälp. Hos StudyBuddy kan du få mattehjälp online genom att få kontakt med människor som kan just matematik, eller andra skolämnen.
Ett album som föddes ur paranoia
Bowie var rädd under den här tiden. Resor genom Sovjetunionen och Europa hade gjort honom paranoid. Han upplevde Sovjets diktatur under en hotellnatt i Moskva. Åkte tåg genom ett Berlin som fortfarande var märkt av kriget. Han började känna skräck inför världens tillstånd. Att han under den här perioden allt oftare ”pudrade näsan” gjorde nog inte hans mentala tillstånd sundare.
Det finns nog ingen bättre skildrare av den paranoia Bowie förmodligen upplevde än George Orwell. Orwells 1984 kastade nog en lång skugga över artistens liv innan, och under, skapandet av ett av hans mest underskattade album. I brittiska Independent listade Bowie boken som en av 100 böcker som varit mest viktiga för honom. Detta från en man som läste konstant. Dygnet runt. Kokainet var ju ett hjälpmedel förstås.
1984 är förstås den kanske mest klassiska dystopiska skildringen någonsin. Inte lika lyckad i sina förutsägelser som Huxleys dystopi av medial överexponering i Brave New World. Långt ifrån absurda, men ändå träffsäkra, Fahrenheit 451. Men 1984 har paranoian, och målar kanske bäst upp den gråa verklighet som det väl innebär att leva i en fascistisk eller kommunistisk diktatur. Det är ett stämningsläge som Bowie också lyckas fånga väl i Diamond Dogs.
En intressant mellanplatta
För Bowie markerar Diamond Dogs en övergång från hans period som Ziggy Stardust och den musik han skulle komma att göra efteråt, som han kallade för ”plastic soul”. Den ska verkligen inte skattas som ett mästerverk eftersom den är på tok för ojämn för det, men Sweet Thing är en höjdpunkt som platsar bland Bowies bästa. En framåtblickande låt vars lärdomar tycks ha blickat framåt in i det efterföljande albumet ”Young Americans”. För övrigt är det värt att nämna, för den som är intresserad, att Diamond Dogs troligen är den enda platta där Bowie själv spelar de flesta av gitarrslingorna.